dagsmeja

Okej, nu tar jag paus här. Inget vidare seriöst, om något alls, kommer publiceras här på ett tag. Saker börjar bli för komplicerade och att skriva om dom här är inte alls något alternativ. Om det är något tillfälligt, om jag överreagerar, så är jag tillbaka snarare än ni tror. So, long, så länge.

Och, för säkerhets skull: Det är ingen fara, min värld håller inte på att gå under!

[lyssnar på Tgrlou:s Nixon]

Det är svårt att studera och prestera med huvudet fullt av tankar. Dom försvinner inte och jag vill en massa som jag inte borde vilja och jag inser att jag börjar bli sjukt bra på att skriva kryptiska saker som ingen annan än jag förstår.

Jag luktar gummi eftersom mina byxor luktar gummi eftersom jag tvättade dom med Millies badrumsmattor med gummibaksida igår, det var nog en dålig idé fast det är lite intressant ändå att gå runt och lukta som en gammal kondom. Det är inte varje dag liksom. Jag visste inte heller att de skulle komma att lukta gummi, men nu vet jag. Det är inte heller bara mina byxor som doftar, utan i princip alla kläder jag tvättade igår. Det är lite roligt.

Det känns tjatigt men jag är fortfarande förvirrad och vet inte alls hur det ska sluta. Jag har dock lovat mig själv, och Uttaslutta, att det ska bli lite mer action i mitt liv och inte så mycket fjanteri med att älta och tänka tills hjärnan skrumpnar, jag börjar ikväll.

Jag är rädd och jag saknar och jag älskar och jag drömmer och jag förväntar mig saker och jag gör fel och får skämmas och är dum och vet inte riktigt varken ut eller in, precis som andra människor.

Läs Twisted little star. Den är bra!

Jag hatar att vara förvirrad, jag gillar att ha allting klart för mig. När morgondagen känns alldeles tom och som om allt, verkligen allt, kan hända så mår jag lite lätt illa. Så känns det nu, och jag vet inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre, snarare tror jag att det mesta jag skulle kunna göra kan komma att göra allt sämre. Jag orkar inte riktigt just nu.

Igår var första gången på länge som jag kom åt det som jag känner finns inuti nånstans. Det var ingen fara. Det gick över fort. Men nästa gång då? Egentligen är det inte så allvarligt. Inte mer än att jag kan hantera det själv, men jag vill inte. Jag orkar inte just nu. Av någon anledning är jag betydligt mer instabil och känslig än vanligt vilket gör att jag faktiskt är lite rädd för mig själv.

Ja, det blir säkert bra och jag nojar och överreagerar som vanligt. Att tänka på något glatt och göra något som kräver hjärnnärvaro vore mycket sundare än att sitta här och älta, å andra sidan hävdar jag sällan att jag är någon sund person.

Jag är lite rädd att mitt goda humör bara är en fasad. Jag skrattar för mycket och är lite rädd att jag försöker dölja något för mig själv. Jag är lite rädd för hur det ska gå att vara i Växjö i två veckor.
Jag kan inte ens skriva något vettigt, något meningsfullt längre. Jag vill bara titta på film och göra ovettigheter. Det är tristess ellerhur? Leda, skoltrötthet. Så jag biter ihop och kommer igen. Sen ska jag skaffa ett jobb och börja sluta drömma om det ljuva livet.



Påminnelse till Liv; att skriva något om RA någongång.

Jag har ganska många ovanor.

Det beror troligen på att jag är en karaktärssvag typ. De flesta av mina ovanor bekommer mig inte så mycket. De tillför förvisso inget heller, men jag kan leva med dem och ska jag vara brutalt ärlig mot mig själv så hjälper de nog till att forma mig till den jag är.

Andra ovanor är det lite värre med, de hjälper säkert också till att forma mig till den jag är, men på ett väldigt dåligt sätt. En av mina värsta ovanor, rent intellektuellt åtminstone, är min ovana att i olika situationer spela dum.

Jag avskyr det, det är så korkat och brudigt så det inte är sant. Men jag gör det, inte helt sällan och inte alltid i extrema situationer. Anledningarna till att jag väljer att spela dum kan vara många.
Det kan bero på att jag vill få någon annan att framstå som lite smartare och låta denne få lite mer tid på sig att lägga ut texten.
Det kan bero på att jag inte orkar tänka/lyssna ordentligt och spelar dum för att få höra förklaringen till något en gång till.
Det kan bero på att jag av en eller annan anledning finner det för gott att sänka mig till någon annans nivå i ett visst sammanhang, kanske för att det ska bli enklare att slöprata lite.
Det kan bero på att jag inte orkar/vill göra en viss sak och då spelar dum för att slippa.
Det finns säkert ytterligare en hög med småruttna anledningar. men den värsta har jag inte tagit upp än, den kommer här;

Det kan bero på att jag vill verka ofarlig och mer attraktiv (för män). Av någon konstig anledning upplevs tjejer som vet vad de pratar om ofta som läskiga, de är definitivt inte något som "någon" vill flirta med. Småkorkade brudar är betydligt mer stimulerande för män verkar det som. Småkorkade brudar stör inte det manliga egot, är inte hotfulla utan istället kanske något beundrande inför det "enorma manliga intellektet". Småkorkade brudar genomskådar inte heller den krackelerande fasaden av trevlighet. Småkorkade brudar är helt enkelt lättare att ha och göra med, förmodar jag. Oftast så föraktar jag den typen av män, de är helt enkelt för korkade för att vara intressanta, men den andra typen, som faktiskt tycker att det är trevligt med smarta tjejer, är allt för ovanlig och då kan jag i behov av bekräftelse, söka mig till den första typen, dumt men sant. Och för att ha någon chans där måste jag spela dum. Det mer queera alternativet, att bojkotta män, låter ganska lockade, men är oftast ännu svårare om det gäller ett plötsligt behov av att få just den typen av uppmärksamhet.

Jag försöker att låta bli att spela korkad, men det är svårt. Jag gör det då och då utan att tänka på det, ibland gör jag det säkert utan att ens reflektera över det efteråt. Men jag vill sluta. Jag vill få vara precis så bra som jag egentligen är.

Har du någonsin hört talas om en man som låtsades vara dummare än han egentligen är? Snarare motsatsen va?

Postat av: Utt
"Och en enkel fråga som kräver ett mer komplicerat svar och du kan inte bara hänvisa till bloggen...;)
Hur mår du?"

Åh, jag älskar det. Jag ska sluta prata med människor och bara hänvisa till min blogg. Den är Verkligheten, där finns allt viktigt. Resten är bara ett skal. Läs min blogg, där är Jag.
Alltså ska jag svara på hur jag mår. Eftersom jag då faktiskt kan hänvisa till bloggen.

Jag vet inte riktigt. För det mesta mår jag bra, jag svävar runt i nåt slags rus som känns alldeles jätteknepigt men bra. Jag är betydligt mer speedad än vad jag brukar vara, och mycket mer disträ. Jag glömmer bort saker jag borde göra, människor jag borde ringa och en massa annat. Förvirrad tror jag är rätt ord. Förvirrad med vid gott mod. Jag inser att jag har mer att vara glad för än att vara ledsen för. Jag gör saker och sitter inte bara hemma och möglar bort. Jag trivs fastän allt såklart inte är optimalt. Men när är allt det?

För mer uttömmande svar än så hänvisar jag till migsjälv irl, uttasnutten.

Jag hoppas det bara var inbillning. Den lilla känslan som kröp sig på för några timmar sedan men som jag lyckades skaka av mig med hjälp av medusa, Millie, linsgryta och CSI. Det är bra nu. Jag mår bra och jag vill att det ska fortsätta såhär. Imorgon ska jag gå upp, gäspa, gnugga sömnen ur ögonen. Titta mig i spegeln, le tänka att jag är snygg och sedan leva på den känslan resten av dagen.

Jag borde kanske inte lyssna på Damien Rice utan istället stuffa till något glatt som bara handlar om att leva livet.

Jag tänker för mycket, jag vet. Jag har kommit till insikter som jag inte velat komma till. Funderar för mycket på varför det är för lätt, varför det känns för lätt. Om det är fel, om det är mig det är fel på.

Jag tänker inte på dig. Du är inte jag.

Löjligt glad ännu. Vet inte varför. Det pirrar och har sig, och samtidigt så är jag inte ett dugg förvirrad. Jag har inte fått för mig något om någon. Jag suktar inte efter relationer jag inte kan få. Jag saknar inte relationer jag haft. Allt känns så självklart mina vänner. Ni är precis det jag vill att ni ska vara. Ingen oro, ingen skräck, förutom en svag känsla av att det är lite för bra just nu. Bakslaget som väntar runt hörnet ni vet. Men jag orkar inte ducka, smyga och vänta på att kunna parera slaget. Det får komma och slå mig hårt medvetslös. Tills dess lever jag på allt fluff omkring mig och förstår fortfarande inte hur det kunde gå såhär.
Är det verkligen jag?

När jag satt på tunnelbanan var det någon som svarade i sin mobil "hey baby", med mjuk kärleksröst. Jag blev helt varm. Baby är verkligen ett av de finaste orden jag vet. Att bli kallar baby, jag smälter! Säkert tips för alla som vill få Liv på fall.

Säkerligen beror det på att jag nångång kallades det av enavdefinastemänniskorjagnågonsinmött. Jag saknar dig fortfarande, men det är verkligen inget jag talar om. Du vet inte om det, ingen vet om det och ingen kan förstå. Det är bara för mig.

-lära mig hemsidesbyggande så jag kan göra en snygg egen hemsida där jag skriver dagbok/blogg, lägger upp bilder och tramsar mig. Snyggt är dock viktigt, men svårt, tror jag.

-blogga om mitt liv (som om jag hade levt det, jag vet...) och sedan kanske skriva en bok. Men jag har lite svårt att ta tag i det, och så vet jag inte om jag vill att folk ska läsa. Det är allt för hudnära. Jag är rädd att jag kommer röra upp massa gammalt skit. Förträngningsmekanismerna arbetar på högvarv.

-vara mer peppad på att plugga, på att lära mig saker och inte tvinga mig själv till korvstoppning genom dålig planering.

- vara mer peppad på något överhuvudtaget. Just nu är drömmen att vara arbetslös, leva på någon annan och bli helt förslappad. Funderar på om mina serotoninnivåer börjar dala. Men det stämmer inte riktigt. Något skumt är det kanske. Men samtidigt mår jag ju bra?

-Att mitt älskade lockiga lilla knyte till kattunge skulle komma hit nu, så jag får pussa på hennes mage, snosa in all hennes goda kattungedoft och se henne busa och komma bra överens med mina kattpojkar.

-att människor, både i min närhet och de som är nära i hjärtat med inte geografiskt, mådde lite bättre. Jag blir frustrerad och ledsen när ni inte mår bra. Men jag kan ju inte göra något

Okej, svarar på frågor från utten.

Bästa tv just nu oavsett vad man borde tycka;
Jag har ingen superkoll på vad en borde tycka, och tittar väldigt lite på TV just nu. Får nog säga Desperate Housewives, fast jag missade det igår. Eller nyheterna kanske, en högoddsare?

Bra senast lästa reportage och varför då?
My god, jag läser inte mycket heller, och ska det vara bra dessutom? Säkert något i senaste Genus, eller Populär Historias artikel om John McEnroe

Bästa sak i en kopp;
Te och varm choklad

Vilken julkonsert (!) vill jag helst se;
Vet inte ens vad det finns att välja på, men Morrissey feat. Anna Ternheim kanske?

Senaste okarakterisktiska inköp;
Jag köpte mormorskängor (med klack) för ett par veckor sedan, det var inte så jätteväntat faktiskt. Och en tröja från PoP, första gången jag shoppade där, så det var väl också lite okaraktäristiskt.

* Jobb;
Nej, där har jag ingen framgång, pluggar och väntar mig arbetslöshet.

* Boende;
I Husby med T och två (snart tre) söta små kissemissar, grannen Millie som äter mig ur huset ;) och tvätt som samlas på hög.

* Familj;
Det är lite varierande. T, och katterna är en del, Växjöborna en annan. I Örebro bor några. Nån har flyttat till Malmö och lite sådär. Sen har jag mina själsliga familjer, inte nödvändigtvis med blodsband, men det är allt för komplicerat för att förklara utan att avslöja någon som kanske inte vill bli avslöjad.

* Vänner;
En hel hög nuförtiden. Några Sthlms-brudar, rester från plugget i Borran, några nya internetbekantskaper och lite annat smått och gott.

* Fritid;
Pluggar, vilar, umgås med människor och katter, hänger på internet betydligt mer än vad som jag tror anses normalt.

* Mål, lycka, andra spännade events;
Ojojoj, lyckan är helt okej stor för det mesta. Mål är väl att få jobb, men jag vet inte. Så länge jag får pengar så är jag inte omöjlig ;). Spännande events är väl att Lovely Foxy kommer hit om exakt tre veckor och att jag kanske får träffa ett par vänner om ett par veckor när det är liten inflyttnings-gathering.